Ibland önskar jag att jag vore kristen, bara för att kunna tacka Gud för allt jag fått och visa min tacksamhet över att vi ska få den största gåvan som finns.
Med tanke på att vi båda var rädda för att inte kunna få barn, av olika personliga anledningar, känns det än mer som att det är meningen att just vi ska få detta efterlängtade barn.
Jag längtar.
Vaccinera, eller inte vaccinera? Alla dessa ”experter” som ska ha åsikter gör befolkningen bara osäkra. Hade jag inte varit gravid hade jag varit i en helt annan situation, men nu känns det riktigt läskigt. Ska jag riskera att få den nya influensan genom att inte vaccinera mig, och vad har det i så fall för risker för bebis? Om jag vaccinerar mig, kommer vaccinet då gå över till barnet, och vad är riskerna med det?
Den här beslutet handlar inte bara om mig. Vanligtvis ska man inte ta vaccinationer under graviditet. Vad är skillnaden nu?
Ibland försöker jag verkligen tänka hur jag kände innan jag blev gravid, angående risken för barnlöshet. Det är svårt, speciellt som bebis (som nu gått igenom arbetsnamnen cellklumpen och kidneybönan och blivit ”bebis”) sparkar och har sig där inne. Det kan tyckas vara lite martyraktigt att försöka återskapa ångestfyllda känslor, men det är bara för att jag inte vill ta detta för givet.
Vi väntar världens mest välkomna barn.
Bebis vecka 20.
Idag har det verkligen varit bilder på bebisar och gravidmagar överallt. En syssling till mig har nyligen blivit pappa till ett fullkomligt perfekt litet gossebarn. En gammal klasskompis är höggravid upptäckte jag. Hittade två gamla klasskompisars bloggar, där de skriver om sina familjeliv med bilder och hela köret.
Märkligt är hur vuxna de är, vilket får mig att fundera på vad tusan jag har gjort och vad jag håller på med. De har hus som de renoverar eller fina tipptopprenoverade bostadsrätter i schyssta områden. Själv bor jag i en studentlya på 26 kvm, inga barn och inte ens i närheten av att ha barn på G….Visst, jag har högst utbildning, men vad är det egentligen? Ibland känner jag att jag skulle kunna offra hälften av mina hjärnceller mot att ha deras liv. Ibland har jag tyckt att de är tragiska som inte gör något vettigt innan de bildar familj.
Ärligt talat så har jag tidigare nästan föraktat det liv många av mina bekanta valt att leva. Att inte leva först, utbilda sig, resa… göra skoj saker! Men om det här slutar med att jag aldrig får barn… då kommer jag svära över mig själv, över att jag är så tänd på högskoletitlar. Över att jag kanske offrat mitt högsta mål i livet….för ingenting.
Vi var på IKEA igår. Det är väl inte direkt något märkvärdigt med det. Dock ger dessa besök mig lite ångest redan innan jag landar där, för jag vet vad som väntar – barn över allt, glada par och gravida magar… bebisprylar och barnmöbler.
När vi satt och fikade drabbades jag av en smula vemod. Andreas ser på mig på en gång vad som felas. Jag älskar honom.
Jag och Andreas såg en dokumentär häromdagen om tvilling, trilling och fyrlingfödslar och alla dess olika kombinationer och möjligheter. Det är helt fantastiskt vad häftigt det är!
Att ens ett barn blir till är så coolt, men att det sen kan bli flera friska barn på samma gång… grymt!
Nu börjar jag minnas igen varför jag slutade ta metforminet. Biverkningarna. Jag mår så illa att jag inte kunnat sova på två nätter, samtidigt kan jag inte kräkas.
Det är fruktansvärt tärande och plötsligt känner jag mig sjuk. Jag känner mig som en enda stor biverkning.
Jag och Andreas pratatde lite om barn-grejen idag och jag kom till en insikt. Egentligen är det mest ovissheten om huruvida jag kan få barn eller inte, som är det jobbiga. Om jag hade vetat att det var helt kört hade jag kunnat ställa in mig på det och planera mitt liv utifrån det. Och bearbeta. Sörja. Och försökta gå vidare.
Nu slits jag mest mellan hopp och förtvivlan och drömmar och rädsla. Jag har någon slags pågående sorgeprocess samtidigt som jag hoppas. Konstigt att det blir kaos?
Vaknade återigen av ett mms. Bebisen på en filt. Tillkännagivande av namnet…. Frida Lilly. Galet fint namn.
…och så blev det så där blandade känslor igen.
Jag har allvarligt talat tänkt tanken att sluta logga in på facebook. Det är bara bilder på bebisar och tultisar, statusupptdateringar som handlar om graviditeter eller små barns framsteg. Överallt, hela tiden. Käftsmäll efter käftsmäll.
Tjejer med PCO-S är överviktiga. Check. Hormonbalansen blir bättre om man går ner i vikt. Chanserna till att bli gravid ökar också. Check. Allt blir bättre. Check.
Problemet är bara att om man har PCO-S är det nästintill omöjligt att gå ner i vikt. Kul.
Jag bara måste börja äta tabletterna igen. Och leva på knäckebröd, tonfisk och keso…. BLah.
I längtans tider 