Vi var på IKEA igår. Det är väl inte direkt något märkvärdigt med det. Dock ger dessa besök mig lite ångest redan innan jag landar där, för jag vet vad som väntar – barn över allt, glada par och gravida magar… bebisprylar och barnmöbler.
När vi satt och fikade drabbades jag av en smula vemod. Andreas ser på mig på en gång vad som felas. Jag älskar honom.
Jag och Andreas såg en dokumentär häromdagen om tvilling, trilling och fyrlingfödslar och alla dess olika kombinationer och möjligheter. Det är helt fantastiskt vad häftigt det är!
Att ens ett barn blir till är så coolt, men att det sen kan bli flera friska barn på samma gång… grymt!
En av mina kursare arbetar på en kvinnoklinik och är anestesisyrra. Hon berättade idag att deras abortschema är helt späckat. Tolv skrapningar om dagen. Sedan medicinska aborter utöver det.
Det känns konstigt. Jag är absolut inte emot abort. Jag är inte emot fri abort heller, även om jag kan vara kritisk mot det. Men det är konstigt att folk blir oönskat gravida och att många dessutom blir det gång på gång. Och bara tar bort fostret…
Och så finns det folk som kämpar i åratal för att bli gravida. Världen är skev och orättvis.
Premenstruella spänningar. Alla pojkvänners värsta mardröm. PCO-s tjejers pojkvänners absolut jävla jättemassa värsta mardröm.
PCO-S ger extrem-PMS. Den senaste tiden har det dock inte handlat om irritabel och utåtagerande hormonell störning, utan bara känslomässigt svängande i kvadrat. Ena sekunden är hela världen elak och jag tokgråter för att i nästa sekund tycka att livet är underbart. Ni tjejer som har vanlig PMS, tänk er att ha det fast några resor värre. Det är påfrestande.
Tack och lov dröjer det en stund innan det är dags för nästa runda.
Periodvis drömmer jag om att jag är gravid eller har en liten knodd. Jag gillar de drömmarna, men jag gillar inte att vakna.
Jag har tänkt en hel del på vad jag skulle göra om det blir så att jag aldrig får barn. Ibland känns den tanken inte ens skrämmande, men oftast gör den tanken att jag får en klump i magen. Jag tror jag skulle utbilda mig galet mycket och lägga ner all energi på bli lite smartare och få högre akademiska titlar. Antagligen skulle jag vara professor innan jag fyllt 40, eftersom jag skulle göra allt för att fylla tomrummet.
Trots att jag kanske inte kan få barn, så lutar mina tankar mer och mer åt att jag ska bilda familj i framtiden. Jag blir lite irriterad på mig själv då jag höjer mitt hopp när jag tänker så. Det brukar sluta med att jag trillar ner i ett dike av förtvivlan över att mina drömmar kanske inte blir sanna.
Förresten. Par som får barn har rätt att ta ut föräldraledighet med ekonomisk ersättning. Par som inte får barn då? Det är egentligen rätt så diskriminerande.
Idag har jag pratat i telefon med min gudson, Dante. Det var galet länge sedan jag träffade honom, så länge sedan att jag får lite ont i magen faktiskt. Vi bestämde att vi ska hitta på något skoj i sommar, jag föreslog en tur till Junibacken vilket han verkade digga som attans.
Pratade även med Najda, den coolaste 3 åringen i världshistorien, producerad av min bror och svägerska. Hon hade fått åka brandbil och hade massor att berätta. Tydligen så vill hon bli prinsessa-doktor, prinsessa-polis eller prinsessa-brandtjej. Vad hon än väljer att bli kommer hon alltid vara min prinsessa!
När jag känner mig lite blue brukar jag försöka låna Dante eller Nadja. På senare tid har Nadja blivit lek-attackerad oftare dock. Och även hennes underbara lillsyrra. Efter en dag med någon av dem så är alla bekymmer som bortblåsta och jag får massa kraft och lust till att göra saker.
65 mil bort från dessa godingar borde faktiskt vara kriminellt. Behöver jag säga att jag har hemlängtan?
Sömnproblem är ett symtom av PCO-S sägs det. Insomnia är gott när det är som bäst. Klockan är 01.30, jag ska upp och stå på jobbet 06.45…. är helt slut i kropp och hjärna, men sova kan jag fantamej inte!
Jag hatar insomnia. Hatar hatar hatar.
Godnatt.
Ja inte i form av prickar på huden. Utan ett annat positivt besked.
Och nej, jag har inte pissat ett plus på stickan.
Nu börjar jag minnas igen varför jag slutade ta metforminet. Biverkningarna. Jag mår så illa att jag inte kunnat sova på två nätter, samtidigt kan jag inte kräkas.
Det är fruktansvärt tärande och plötsligt känner jag mig sjuk. Jag känner mig som en enda stor biverkning.
En av mina äldsta vänner klargjorde idag att hon och hennes karl troligvis kommer skaffa barn no 2 snart.
Snacka om att jag ligger efter! Jag står inte ens på prispallen i livets tävling.
Om det inte är så att ”flest skor när hon dör” vinner. Då vinner jag stort.
I längtans tider 